Pippi vs. Prussiluskan

- Var det ni som hade en häst i trädgården?
Frågan dök upp i min inbox. En granne från urminnes tider hade känt igen mig i en text. Jag skrattade till. Jo, just det. Absolut att det var vi. Det är förstås en sak som står ut, men den som känner min mamma vet att det bara är ett av många infall hon fått.

Vi knöt fast Verner i flaggstången med longerlina. Jag bjöd honom på pellets som jag omsorgsfullt hade sorterat ut från hamsterblandningen. När han kissade vid körsbärsträdet gick mamma efter med vatten i en hink. Senare skulle gräset ändå ha gula svedda fläckar, men friskt yvigt gräs i en cirkel runt.

Nyfikna grannar kikade in. Jag minns en flicka från min brors klass. Hon stod och hängde vid staketet. Med förnumstig röst, så där på 7-åringars vis, sa hon:
- Min mamma säger att man inte får ha hästar i trädgården.
Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att jag tyckte synd om henne, som fått en Prussiluskan-mamma. Och jag skattade mig lycklig, för att jag istället hade fått en Pippi Långstrump-mamma.

Det har gått tjugo år och en häst i trädgården är bara ett av min mammas alla infall. Ett får i bilen? Ja, två (och hon lyfte in dem när hon var höggravid). Fågelungar? I behån, på jobbet. Snöbollskrig? I köket förstås. För att man kan och varför inte? Det är en inställning som mer än någon annan har följt mig genom livet och format mig till den jag är. Och för det är jag min mamma evigt tacksam. För om man får välja mellan bångstyrig main character och prudentlig antagonist är valet knappast svårt.