Pippi vs. Prussiluskan

- Var det ni som hade en häst i trädgården?
Frågan dök upp i min inbox. En granne från urminnes tider hade känt igen mig i en text. Jag skrattade till. Jo, just det. Absolut att det var vi. Det är förstås en sak som står ut, men den som känner min mamma vet att det bara är ett av många infall hon fått.

Vi knöt fast Verner i flaggstången med longerlina. Jag bjöd honom på pellets som jag omsorgsfullt hade sorterat ut från hamsterblandningen. När han kissade vid körsbärsträdet gick mamma efter med vatten i en hink. Senare skulle gräset ändå ha gula svedda fläckar, men friskt yvigt gräs i en cirkel runt.

Nyfikna grannar kikade in. Jag minns en flicka från min brors klass. Hon stod och hängde vid staketet. Med förnumstig röst, så där på 7-åringars vis, sa hon:
- Min mamma säger att man inte får ha hästar i trädgården.
Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att jag tyckte synd om henne, som fått en Prussiluskan-mamma. Och jag skattade mig lycklig, för att jag istället hade fått en Pippi Långstrump-mamma.

Det har gått tjugo år och en häst i trädgården är bara ett av min mammas alla infall. Ett får i bilen? Ja, två (och hon lyfte in dem när hon var höggravid). Fågelungar? I behån, på jobbet. Snöbollskrig? I köket förstås. För att man kan och varför inte? Det är en inställning som mer än någon annan har följt mig genom livet och format mig till den jag är. Och för det är jag min mamma evigt tacksam. För om man får välja mellan bångstyrig main character och prudentlig antagonist är valet knappast svårt. 

Malforsskolan 1996/1997

På fruktstunden på lekis satt vi i ring, alltid på samma platser. Vi hade med oss frukt hemifrån och Madeleine och jag brukade byta äpple med varandra om jag hade rött och hon grönt. Vi rullade dem över golvet fastän fröknarna sa att de blev smutsiga. Vi satt mitt emot varandra så det var enklast så.

Den ena hette Rose-Marie, det stavades med o men uttalades som å. Jag tänkte på det ibland. Den andra kallades Misan. Misans mamma hade suttit i koncentrationsläger och en gång kom hon på besök och berättade. Hon var mycket gammal. Någon vuxen sa att det var speciellt för oss att få träffa henne, för snart skulle inga överlevare finnas kvar, så länge sen var det som kriget hände. Jag tänkte på det också, inte på kriget, utan på att Misans mamma snart skulle dö, att det var rätt hemskt att säga så.

En annan gång, i slutet av läsåret, skulle vi som inte gick på fritids stanna kvar och öva oss på att äta i matsalen. Annars gick vi hem samtidigt som fritidsbarnen gick till matan. Det var lite spännande men inte jätte. Jag minns särskilt att vi fick ta en bricka att ha tallriken på. Det fanns grön, blå och röd och sen, när vi började i ettan, brukade vi bläddra tills vi kom till vår favoritfärg. Fast sen tog de bort så att det bara fanns röda kvar, den fulaste färgen. Den sista stunden innan mamma kom för att hämta mig den där övningsdagen satt Dan och jag på taket till lekstugan. Kanske att vi skulle pussas men jag vågade aldrig sånt och förresten var jag kär i Sebbe. Vi skulle bli ihop i trean, men det var långt kvar till dess.