Jag följde efter pappa in i biblioteket.
- Jag har två saker jag vill fråga dig om.
- Okej.
Jag satte mig i fåtöljen. Drack lite av ölen.
- Det ena är att jag ska gifta mig.
- Grattis.
- Tack, vi tänkte att det var på tiden. Det jag vill fråga är om du skulle kunna lura med dig mamma på något sätt? Utan att hon vet.
- Min kollega Anna i Lund kan ha fest, jag kan säga det.
- Ja, bra. Och det andra är att jag letar efter en ring.
- Sånt där kan jag ingenting om.
- Nej, men du letar efter klockor. Du förstår jakten. Jag tänkte, har ni kanske någon gammal ring någonstans?
- Jag kan kolla.
Han gick iväg och när han återvände räckte han över farmors smyckesskrin. Guldringar och bijouterier huller om buller. De flesta med inskription, de vi kom ifrån. Jag lyfte upp dem en i sänder, provade på mitt ringfinger. Pappa fortsatte prata, jag minns inte om vad, men jag minns att jag lyssnade noga, såg hela tiden på honom medan jag fortsatte trä ringar på mitt finger. Bedömde enbart utifrån känsel. För stor. Den också. Och den med. Men så en som passade. Inte bara passade, storleken var precis min.
- Den här känns bra.
Jag sa det innan jag hade sett efter och så gjorde jag det.
- Oj, åh. Det här är den finaste jag sett.
Jag tog av mig ringen och tittade inuti. Bara stämplar, inget namn. Ett tecken?
- Den här tyckte jag verkligen om. Får jag ta den?
- Ta den.
Han log.
Och så kom det sig att ringen blev min.