Fåglarna

Varje morgon flyger fåglarna österut. Jag vet inte vart de ska men jag föreställer mig att de också är på väg till sina jobb. Från bussfönstret slår jag dem följe den första biten, ut ur staden, bort över fälten. När jag återvänder på eftermiddagen rör de sig över mitt huvud igen. Jag tycker om att vi har samma rutin.

Kråkorna gör mig full i skratt. Deras studsiga huvudrörelser. De är som tonårspojkar, driver runt i gäng.
- Titta vilken kul kråka, säger jag till min son.
- Det är en råka, säger han.
Jaså, jaja, det kan väl kvitta. Men rätt ska vara rätt, menar femåringen på femåringars vis.

Nere vid bysjön simmar gräsänder och sothönor. Min kropp tror alltid att den har bråttom, men inte här. Vattnet krusar sig när en flock seglar fram över ytan. En andhona dyker med ett plopp. Jag räknar en två tre fyra fem sex sju... Väntar. När hon till slut kommer upp är hon märkbart oberörd. Fågeltempo, fågelfrid.

En svärm av kolsvarta vingar fäktar mot den lilagrå kvällshimlen. I skymningen försvinner djupseendet och jag undrar om de är riktigt där. Kanske är de bara utklippta formationer, negative space mot skymningen? En tomhet för att definierar det som finns. En tomhet som balanserar kompositionen. En duva far fram som en pil. Jag står länge kvar och ser efter den.